Senaste inläggen

Av Marielle Klagmann - 12 juni 2008 11:25

SO HOW DID IT GO?


Onsdagen den 11 Juni kl 09.00 hade jag min immigrant visa inteview på Amerikanska Ambassaden i Stockholm. Väl förberedd, med alla mina papper, fotoalbum etc, gav jag mig iväg i GOD tid innan intervjuen skulle vara. Jag beräknade att en halvtimme innan borde räcka. Tji fick jag.


Efter att ha hoppat av bussen vid Ambassaderna, bussen stannade framför Italienska ambassaden, så bytte jag till mina nya "sofistikerade" skor och promenade det korta avståndet till Amerikanska. OJ! var min första reaktion. Utanför byggnaden, man måste nämligen komma igenom en säkerhetskontroll för att ta sig in i Amerikanska ambassaden, så är det kö. Det är lång lång kö säkert på 20-25 personer. Okej tänkte jag, chillt, som stereotypisk svensk ställde jag mig längst bak i kön. Vilket jag inte borde ha gjort, men det insåg jag inte förrän långt senare.


Kön gick av bara snigelfarten. Ungefär en person kom in var femte minut, vilket med snabb huvudräkning gjorde att jag insåg att jag skulle komma försent till min intervju. Klockan tickade vidare och snart var klockan nio. Jag hade fortfarande säkert tio personer framför mig. Nu började jag nästan bli gråtfärdig. Jag skulle missa min intervjutid och jag skulle säkerligen bli hemskickad och ombokad för en ny intervju. HELVETES HELVETES HELVETES.


En timme senare står jag äntligen längst fram i kön. Uppmärksamma eEN TIMME SENARE, vilket innebär att klockan är halv 10. Jag vill bara gråta. Sedan råkar jag snegla på skylten längst fram i den kö jag stått och väntat; If you are applying for a non immigrant visa- stand here. Hjärnverksamheten börjar sakta ta form och jag sneglar på en skylt som står bredvid- vars kö är TOM; If you are applying for an immigrant visa - stand here. ÅH! ÄNNU MERA HELVETES. Jag har stått i fel kö hela den här tiden. Nu vill jag bara slå mig själv och gråta ännu mer. Hur klantig kan man vara? Men som stereotypisk "dum" svensk, ställer man sig som sagt alltid sist i kön, utan att ifrågasätta varför. Jag frågar bara VARFÖR?


Hursomhelst, säkerthetskontrollen går alldeles utomordentligt. Vakten är trevlig och lugnar ner mig genom att säga att allting är okej. När jag väl kommer fram dit jag ska, det känns ungefär som att stå och köa vid kundtjänst, och dessutom brydde sig ingen om att jag var försenad. Det var tydligen ändå köordning på hela skiten. Jag får prata med två personer- först en svensk kvinna som ser till att alla mina papper är iordning. Alla personer man pratar med står bakom skyddat glas, typ som på banken för det är både folk som väntar i samma rum där man få stå och prata. Sedan får jag sitta ner ytterligare i en halvtimme och vänta och sedan får jag äntligen prata med en amerikansk man. Detta är "intervjuen". Den tar ca 5 minuter och sen blir det ett CONGRATULATIONS- you will be granted your visa.


Dock kan jag inte riktigt vara glad än. Det saknades nämligen ett papper som ambassaden behövde för att jag ska få visumet hemskickat- ett adoptionsbevis. Så dom kräver ett domstolsbeslut på att jag är adopterad... dock har vi bara ett på indonesiska och svenska...


Fortfarande orolig att det kommer krångla.. hittills har jag ju inte haft turen på min sida :/



Wish me luck!

Av Marielle Klagmann - 10 juni 2008 23:50

Imorgon gäller det- efter 1,5 vecka nere i Stockholm så ska jag äntligen på min stora intervju på ambassaden imorgon bitti klockan 9. Nervös? Naturligtvis. Mest nervös är jag för att komma försent eller för att jag har glömt nått. Förväntansfull. Absolut. Har absolut ingen aning om vad jag ska förvänta mig. Spänd. Massor. Och så nervös nervös nervös. Blir jag nu godkänd så blir det ju ännu mer nervositet. Jag har ju inte sett Ryan på 6 månader, oj hur såg han ut egentligen?


Tänk om, tänk om, tänk om.

Det är en massa tankar som virvlar runt i min hjärna för tillfället. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja reda ut dom. Om vartannat är jag nervös, sen blir jag förväntansfull, och ibland längtar jag som ett litet barn till julafton, och sen blir jag nervös igen. Mycket jobbigt. Det känns som om jag är på mitt livs vildaste berg och dalbana.


Jag har hunnit med mycket under mina veckor i Stockholm. Jag har både varit några dagar till Gävle och Åland. Jag har hunnit träffa: Sussie, Kattis, Sara, Tove, AK, Johan och min bror och hans familj.


Jag har haft en riktigt lyckad semester....


nu ska jag väl försöka sova. Imorgon bitti klockan halv 7 ska jag stiga upp och jag har en låååång dag framför mig!


XOXO



Av Marielle Klagmann - 5 juni 2008 08:56

Nu börjar jag bli nervös så inni H-vetet!!!!!!!


VADDÅ?


Ska JAG flytta från trygga Boden?

Ska JAG flytta till ett annat land?

Ska JAG ha ett normalt förhållande?

Ska JAG flytta ihop med en kille?

HJÄLP!



Av Marielle Klagmann - 4 juni 2008 09:03

Igår skulle vara min "soft" dag med promenad och sola nere på stranden. Vid 9tiden tog jag mig ut och bestämde mig för att ta en promenad/jogg till Farsta centrum, Sussie bor i Sköndal Centrum och sa att det tar ca 10 minuter att ta bussen till Farsta. Piece of cake tänkte jag och började spatsera i den riktning som jag trodde Farsta låg i. Ganska vågat för en norrbottning med dåligt lokalsinne men överraskande nog hittade jag lätt till Farsta. Jag gick runt lite och spanade in butikerna så jag visste vad som fanns. Så var det dax att ta mig tillbaka till Sköndal. Det, däremot, var inte det lättaste. Oj vad jag var lost. Lost lost lost.


Tillslut, efter mycket om och men, stridande känslor om min stolthet, så frågade jag en äldre dam om vägen. Dessvärre fick jag behandlingen av en sjuk spetälsk, hon vägrade titta på mig. Tillslut skrek jag i hennes öra: jag har gått vilse men ändå vägrade hon titta på mig. Sussie berättade senare att Farsta människorna är lite konstiga. Nästa kille jag frågade om vägen var i alla fall mer hjälpsam men jag tror jag räknade hans "Sköndaaaal, men det är ju lååångt dit" typ 10 gånger under vår 1 minuters samtal. "Joo jag vet" svarade jag, jag kom ju därifrån. Jag vill bara hitta vägen tillbaka. "men, men det är ju lååångt dit!. Tydligen vet inte människor här i Stockholm vad promenad och motion verkligen innebär. Det kan inte ha varit längre än 8 km fram och tillbaka. Jag hittade tillslut hem i alla fall.


Väl hemma, åt jag frukost, och satt och dividerade med Doodle.se angående ett par flygbiljetter till USA. (Jag återkommer om jag rekommenderar dom eller ej senare). Min strid verkar dock lönlöst, då mina vänner kommer tappa hela deras 5000 kr var på varsin resa till USA, dumma amerikanska ambassad som inte låter mig komma in i landet. Men jag avslutade ett ondsint email till Doodle med: jag har ett stort bröllop i USA nästa år och jag har många svenskar som har tänkt att komma. Så jag hoppas verkligen jag kan rekommendera er.


Sen bar det av till Farsta igen, men denna gång tog jag bussen.

Resten av dan spenderade jag nere på en gräsplätt i härliga solen. Sen kom Sussie hem från jobbet o vi käkade middag.


Idag är en ny dag och jag är påväg till Gävle!


XOXO


Av Marielle Klagmann - 2 juni 2008 17:09

Idag har jag varit på äventyr. Sussie åkte till jobbet klockan halv 8 imorse, så då steg jag upp och gjorde mig iordning inför dagens läkarundersökning.

Undersökningen var klockan 12 så jag såg till att jag var nere i Stockholm halv 12. Det var tur det, för det tog mig en halvtimme att hitta rätt.


Läkarundersökningen gick smärtfritt och fort, dock inte kostnadsfritt :/ Jag fick göra en generell läkarundersökning; ögonkoll, öronkoll, reflexkoll etc. Sen fick jag göra en lugnröntgen och ta blodprov. Allt kommer att skickas direkt till ambassaden från läkaren så jag behöver inte göra ett skvatt mer. Dock rekommenderade läkaren mig att ta vaccin mot underlivscancer, gör jag inte det i Sverige kan det bli komplikationer i USA senare. Jobbigt värre men men, lika bra att göra bort det.


Sen kollade jag upp vägen till Amerikanska ambassaden och det var faktiskt inte vidare svårt. Däremot träffade jag en galen man på väg tillbaka. Först trodde jag att han ville fråga efter vägen till någonting men snart insåg jag att han försökte förklara för mig att han var Olof Palmes mördare. Weirdo!


Nu väntar jag på Sussie.. jag har lagat middag o sen blir det väl bara slappa. Vädret här i Stockholm är underbart, imorgon ska jag sola!! Sola sola sola hela dagen lång!


XOXO 

Av Marielle Klagmann - 2 juni 2008 08:15

Hej mina vänner,

igår eftermiddag, vid 4-tiden anlände jag till Stockholm och Arlanda och möttes av härlig sommarvärme. Inte illa när man kommer från småkyliga Norrbotten. Här ska jag tillbringa 1,5 vecka och förhoppningsvis återstår det då bara knappt 3 veckor tills jag får åka till USA. Härliga tider!


Idag ska jag åka till Läkarhuset i Stockholm för en läkarundersökning, inför intervjuen nästa onsdag på Amerikanska ambassaden. Är nog mest nervös för att hitta rätt och ta tunnelbanan men jag tror nog ska jag kunna fixa det. Under tiden jag är i Stockholm får jag bo hos min söta vän Sussie ute i Sköndal, Farsta.


Jag ska också hinna med ett besök i Gävle på onsdag, hinna träffa Tove, och så kommer söta Tess på lördag och på måndag ska jag besöka AK på/i Åland. Sen är det intervju på Amerikanska som sagt nästa onsdag. Håll tummarna nu!!!!!!


XOXO

Av Marielle Klagmann - 27 maj 2008 11:11

--True love exists and will keep existing beyond time.


Även idag vill jag tillägna mitt inlägg till Kelly Andrews- hon har berört så många under sina korta år med oss.


Ryan ringde mig kl 05.00 imorse med tung röst. Collin och Kelly gifte sig den 26 Maj 2008 kl 1 på eftermiddagen. Ryan var Bestman. Knappt 8 timmar senare gick hon bort. Jag läste Collins inlägg på Caringbridge (läs det!!) och jag grät floder. Jag har nog inte gråtit så mycket på evigheter. Det känns tungt å ena sidan, å andra sidan som en lättnad. Kelly och Collin har kämpat så hårt den sista tiden och säkerligen har det varit plågsammare än vad jag någonsin skulle kunnat ana. Men utöver det så har dom behållit tron på sin kärlek och kärleken till andra. Jag är stum av ord... för det finns inget finare än det.


http://www.caringbridge.org/visit/kellyandrews


-----------------------------------------------------------------------------------------

Let me tell you about a promise that I made to Kelly today. I promised that I will live my life the way I imagine she would want me to live it. I promised to be her husband, in sickness and in health, during the good and the bad, and Kelly promised the same to me. I promised that I would love her forever and that she would be my strength and my guide in the time to come. Kelly promised me that she would be my angel and that she would continue to look after me. Kelly and I were married today, Monday, May 26, 2008 at 1pm in the hospital chapel, under God, in front of our family and friends. We made our vows to each other, as well as to our loved ones.

Kelly passed away this evening at 8:30pm. She made the transition in comfort and with grace.



The entire hospital helped with our union. Flowers were ordered, food and cake and sparkling juice were abundantly available, the doctors and nurses did all they could to make this day what it was—amazing. And of course our beloved friends and family. I know with total certainty that I will never be alone. The sheer volume of love that was exchanged today could bring comfort to the world. It will comfort me for the rest of my life.

Love. Love. Love is everything. It’s what holds the power to change, to improve, to console. Love is what we strive for. Love brings peace and destroys fear. Love. Love one another.



Kelly was the most beautiful bride, graceful, dignified, incredible. Father Kevin, from Saint Peter Claver Church in St. Paul, resided over our wedding. He is amazing and played a huge role in making this day what it was. Kelly’s spirit soared along with mine as we made the union that we both so dearly longed for. Surrounded by family and friends, Kelly and I were truly happy. Our eyes sparkled. And love filled the room. It truly was the best moment of my life. I made Kelly a promise and she did the same for me.



Kelly’s passing will shake the world. She will be remembered as one of the most kind, caring, sincere, and loving people this planet has seen. Although she suffered in the days leading up to today, I can say with certainty that she left this world ready and in peace, surrounded by the people closest to her. And she kept her promise to me and is continuing to console me even now. She will never truly leave me and I know that I will find her and be reunited with her when the time comes. And we’ll have our honeymoon in heaven.



In the final moments, I’m sure people experience all sorts of emotions. I was grief stricken, but then I felt something. I felt peace. I felt Kelly consoling me as she left this world and my tears dried up, at least for a moment, and I was at peace. I was with Kelly, and we both were in peace. We loved as much as anyone could love and Kelly will be my angel and I will be inspired by her each day that I remain on this planet. I made a promise. I promised her that I would live my life the way I imagine she would want me to live it. I made a promise and will keep that promise. I will live. I will live by the Kelly standard. I will live with love.


A memorial service will be held here in Minneapolis. The funeral will be held in Grafton, North Dakota. More information will be given as we figure this all out.



And now to all of you. Caring Bridge has been an outlet for me. Your reading of the updates and writing in the guestbook inspired both Kelly and me. We heard a lot that our story has inspired you and has touched you. And for this I say thank you. Thank you for reading. Thank you for writing. Thank you for being there with us through all of this. I am filled right now, among all the varied emotions that I’m feeling, with extreme gratitude for all of you, but for most of all Kelly. As I held her this evening, I found myself saying “thank you” over and over. Kelly made me whole. She set me free to be who I am—something, ironically, I couldn’t have done on my own. And that is love. Her love for me made me a complete person and for that I am eternally grateful.



So, Kelly, again I say thank you. Thank you, Kelly for helping me. Thank you, Kelly for loving me. Thank you, Kelly for making me who I am. Thank you for everything that is my life and for everything that we’ve shared. Thank you, Kelly. I love you. I love you. And I will miss you forever.

With love,

Collin


Av Marielle Klagmann - 26 maj 2008 21:57

to me!!! :-)

Presentation

Omröstning

Will you be able to attend The Klagmann Wedding next year, in June 2009.
 ABSOLUTELY!!!!
 Sure, if I can afford it.
 Maybe, I might have other plans.
 No, I will not be able to make it.
 I don't know.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2008
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards