Good morning all,

it's almost 8am in the States and I am up and about.  Ryan just left for work and my day is evolving a lot of organizing, cleaning and unpacking.  I even might have time to run some errands during the day as well.

Yesterday was cramped, we didn't get done as much as we thought we would get done.  We took a ride down to Whitefish Bay to see Tracy and the kiddles but they weren't home.  So instead we stopped at Bayshore to open up a new cellphone plan for me.  They had a great deal on a brand new cellphone, that I bought. 500 SKR for a new phone, but then I have to pay a montly fee of 200 SKR a month.  But the phone is definitely worth it.

Last night, Ryan and I got invited to a barbeque down the street.  We had lots of fun and everyone were so sweet and nice and congratualed me into the States as well as into the neighborhood.  I am really gonna like it here.

I miss you all back home but it probably havn't hit me that I have moved yet, it feels like I am still only on vaccation....

.........later

I have finally made it to my wonderful amazing perfect husband and are enjoying life to the fullest. (I am writing in English, cause all I hear is English right now and it's tricky to find the right Swedish words). But you guys have to practise some English anyways , especially since you are all coming to the wedding next June, right?

Time with Ryan has been perfect.  Earlier today we were sitting in the coach with Othello (the cat we're taking care of for a month) and we were discussing normal stuff like money and debts and ordinary stuff like that. I was sitting with my leg up in Ryans lap and all of a sudden it just hit me that I was finally having a normal relationship. After 5,5 years with stress and time frames, we were finally just being a normal couple. I couldn't help but smile. A big happy smile.

I am finally home.

The surprise Ryan had for me was over and above what I thought. He had taken away the carpet in the livingroom and hallway and put in real hardwood flooring. It is truly beautiful.

Tonight we're stopping for some bloody ones next doors.

Miss you all!!!!! Love Marielle

Wow, jag har världens underbaraste och finaste vänner. De bästa vänner en tjej kan ha!!

Igår blev en lugn hemmadag. Jag passade på att hjälpa pappa och Rose att städa huset; damsuga, moppa och dammtorka. Det är faktiskt väldigt rogivande att storstäda när man vill att tiden ska gå undan. Klockan fem cykade vi ner på stan för att äta avskedsmiddag på Panelen. Pappa bjöd oss alla på en JR stek (medium minus självfallet) och en flaska rödvin. En helt perfekt middag tillsammans med familjen.

Tidigare under dagen hade jag pratat med Jannice som ville att jag skulle följa med henne och hennes kille och kolla på deras nya hus. Så vid 9-tiden på kvällen stod jag redo ute vid huset för att bli upphämtad. Litet anade jag då plötsligt alla mina kompisar störtade fram från bakhåll och överraskade mig med hembakad kladdkaka och present. Så då gick vi tillbaka in till mig och fikade. Jag fick ett helt underbart fint scrapbooking album som jag kommer både ta med mig till USA och ta med mig i mitt hjärta för alltid.

Miii, Mia, Jannice, Tessi, Lisa, Jossan, Elin: Ni är de bästa vännerna en tjej kan ha. Helt underbara på alla sätt och vis. Älskar er allihopa!

As we go on we remember all the times we had together.

And as our lives changes, from whatever.

We will still be friends forever.

There was a time, I packed my dreams away.

Living in a shell, hiding from myself.

There was a time, when I was so afraid.

Thought I'd reach the end, baby that was then.

But I have made it more than my yesterday.

This is my now, and I am living in the moment.

Cause I look around, I can't believe the love I see.

My fears behind me, gone are the shadows and that,that was then.

This is my now and I have a courage like never before.

I settle for less, now I am ready for more. Ready for more.

Nu sniglar sig tiden på med en riktigt rävarfart. Och jag har inte ens börjat packa än. Av någon konstig orsak hittar jag alltid andra "nödvändiga" ursäkter till att inte behöva börja packa än. Jag vet faktiskt inte ens i vilken ände jag ska börja.

3 dagar kvar och på fjärde är jag hos min honey. Såg en bild på facebook som Tove lagt upp på Ryan och mitt hjärta bara smälte. Oj vad jag är förälskad i honom.

I just love him- that's all! 

TOUCHDOWN!!!! : I onsdags (med andan i halsen o förberedd på det värsta) ringde jag till Amerikanska ambassaden för att höra hur det gick med mina papper/översättningar som jag skickat ner föregående dag. Som svar fick jag: Jo men det ser bra ut. Du behöver inte översätta nå mer, utan allt är ok nu! Jag ska bara be min chef godkänna visumet så försöker jag skicka det idag. Visst ville du åka i helgen?.....URSÄKTA VA? Ser det bra ut? Är det ok? Är det färdigt? Oj, det var det sista jag hade förväntat mig att höra. Får jag åka nu?

HOMERUN!!!! : Igår på jobbet (torsdag) kom pappa och Ros-Marie förbi och handlade i min kassa. Jag började inte jobba förrän halv 4 på eftermiddagen till stängning och hade fördrivit förmiddan i solen med några kompisar. Så får jag höra: Jo, du har fått en avi som du ska hämta ut!.... EH VA?? Redan? Före helgen? Så fort? Är så van att allt tar snigelsakta och hade inte räknat med att få visum och pass hemskickat före helgen.

COUNTDOWN!!!! : Igår bokade jag min flygresa till USA! Tur och retur (fast självfallet kommer jag enbart utnyttja turen och inte returen ;-)) till Chicago på fredag den 11 Juli.

FINISHING!!!! : På lördag ska jag ha avskedsfest för alla mina underbara och fina vänner som stöttat mig och funnits med mig på mitt livs värsta/bästa resa! 

~ I'm finally going home!

I've lost my way of living, I'm trying to find home.

Nowhere seems good enough, no place where I can go.

Reaching out for answers, but all I find is mess.

Holding on to memories that I can no longer confess.

Wonder if you hear it, the aching in my heart.

Don't know if I can make it, it's breaking me apart.

I've lost my way of living, I'm lost in a toll-gate.

Wondering if tomorrow, it will all be to late. 

Den här veckan sniglar sig verkligen fram. Det känns som om tiden gör allt för att j-vlas med mig. Bokstavligt talat. Dagarna känns som år. En vecka känns som en evighet. Är översättningen inte färdig imorgon måste jag vänta ända till måndag, och det är ytterligare en evighet. Just nu känns det som om allting är ljusår bort. Nätterna är värst, jag har svårt att somna. Känner ingen ro i kroppen, det enda som hjälper är om jag får höra Ryans röst i telefonen och sen får jag helt enkelt låtsas att han ligger där bredvid mig. Och efter sisådär 1-2 timmars vridning och vändning så brukar jag tillslut somna.

Just nu är AK, Johan, Sofie, Rickard, (ålänningarna) Anna och Rikard (Hovalänningarna) hos Ryan. Alla mina söta kompisar som skulle komma och hälsa på mig. Dom åker från Milwaukee igen i helgen, en vecka före jag kommer. Det var ju inte meningen att det skulle bli såhär.

NÄR, NÄR, NÄR får jag också åka???

Yeah right....... detta inlägg hittade jag i Januari som jag tydligen ska ha skrivit. Jag säger bara: YEAH RIGHT!!!!!!! :-(

February is looking bright you guys, last news Ryan and I heard was from the senator: counting from the 8th of January we should be recieving a final decision about my moving over visa within 60 days.

Trying to ignore the back voice in my head- telling me not to get my hopes up AGAIN- I am actually seeing myself with my husband before March. Is that to much to ask for?

........tydligen var det det!